Så. Jag tänker berätta om hur mycket jag hatar att resa! :-)

Börjar med att stiga upp klockan 5 på morgonen. Stressar som fan med att packa ihop det sista, klä på oss och ta oss till bussen, som går klockan 6. Exakt 807meter (jag har räknat med en cool metermätargrej, har inte aaaals tagit hjälp av google earth och skalan.. Nejnej) från vårt hus. Trötta som fan med en 11kgs rullväska och en 9 kgs ryggsäck(där får man för att ha en laptop och massa annat skit med sig..) till mig och en 19 kgs rullväska plus 3 kgs ryggsäck till pappa.

Bussen kommer och vi hoppar på, tiger av på Svågertorp och tar tåget över Öresundsbron till Kastrup. Väl där öppnade incheckningen precis då vi kom och vi var först med att lämna in väskorna. Vi gick till säkerhetsgrejen och pappa blev misstänkt för att smuggla knark. Haha, skitkul. '-' En halvtimme senare hade vi lite fri tid. Och exakt VARJE gång vi reser till England måste det hända något. Oftast är det planet som är försenat mellan 2 och 7 timmar. Hmph.

Denna gången var första gången som det inte hände. Nu var ju såklart pappa orolig för att det skulle vara tågtrejk, som förra gången, men det blev det inte. Liksom, väl framme på Stansted tog vi tåget in till London.

50 minuter av varmluft som strömmade ut ur ett uttag från under min stol, fönsterväggen OCH i min nacke. Jag vart överhettad. Wo. Ho.

Tänkte att det i alla fall inte kunde bli värre. Tills en dansk kvinna med sin 5-åring till son som var kåt på att åka tåg hoppade på. Först var han lite gullig som lekte med leksaker i sin stol framför(!) oss. Sen började han klättra runt och peka på allt och skrika(!) på danska och ifrågasätta allt eller vara kåt på det.

"MOOÄÄR, HVAD ÄÄÄÄEEER DÄÄÄÄÄIIIT?+???++?+" *peka på bordet framför*

Och liksom, 50 minuter av det klarar man inte av.

Gud nej, speciellt inte jag som var så trött att jag knappt kunde sitta.

När tåget väl börjar åka efter 10 minuter av extrem-kåt-hyperaktiv-justinbieberlåtande-danska går helvetet från att glöda till att brinna. Jag snackar inte om värmen.

Nej. Tänk er en handfläkt. Alla har vi tagit fingrarna mot det för att få ett FFFFRR-ljud. Ja, tänk er DET ljudet. Och tänk er att ni nu håller det så nära örat att ni hör det, men inte känner det. Tänk er nu att det är HÖGRE ljud än nära örat och tänk er det i 50 minuter. NÄR man försöker sova. Och det funkade inte att lyssna på musik, för FFFRR-ljudet trängde LÄTT igenom. Och jag vet inte var det kom ifrån, antagligen var det något som skrapade emot något..

Ohgud, jag ville nästan gråta.

Sen väntade tunnelbanorna på oss, vi tog oss från Liverpool Street till Paddington Station med Hammersmith & City line på under en halvtimme. Sen väntade 5 timmar av zombie-gång i och runt stationen. Grejen med Paddington Station är att det finns bara 4 affärer där, varav 2 är mataffärer, en är en WHSmith(Englands motsvarighet till Pressbyrån) och den sista är Boots(Englands motsvarighet till Apoteket). Och utanför/runt om är det bara restauranger och snabbmatskjedjor. Så whoop att sitta där i 5 timmar. I stället sätter vi oss utanför Pub-en på högsta våningen där inne och tar varsin dricka, jag kilar ner till WHSmith och köper ett resespel, chips/godis samt några tidningar och sedan sitter vi där till 8 och har ganska tråkigt.

Väl på tåget till Chippenham händer det inget alls. Pappa sover, jag FÖRSÖKER rita, men detta måste vara det enda tåget jag någonsin åkt med som skakar HELA tiden. Alla andra tåg har man i alla fall kunnat ha pennan i kontakt med pappret i minst en halv minut i sträck. MINST. Här var det 3 sekunder MAX.

Så jag lyssnade på musik.

Börjar med att stiga upp klockan 5 på morgonen. Stressar som fan med att packa ihop det sista, klä på oss och ta oss till bussen, som går klockan 6. Exakt 807meter (jag har räknat med en cool metermätargrej, har inte aaaals tagit hjälp av google earth och skalan.. Nejnej) från vårt hus. Trötta som fan med en 11kgs rullväska och en 9 kgs ryggsäck(där får man för att ha en laptop och massa annat skit med sig..) till mig och en 19 kgs rullväska plus 3 kgs ryggsäck till pappa.

Bussen kommer och vi hoppar på, tiger av på Svågertorp och tar tåget över Öresundsbron till Kastrup. Väl där öppnade incheckningen precis då vi kom och vi var först med att lämna in väskorna. Vi gick till säkerhetsgrejen och pappa blev misstänkt för att smuggla knark. Haha, skitkul. '-' En halvtimme senare hade vi lite fri tid. Och exakt VARJE gång vi reser till England måste det hända något. Oftast är det planet som är försenat mellan 2 och 7 timmar. Hmph.

Denna gången var första gången som det inte hände. Nu var ju såklart pappa orolig för att det skulle vara tågtrejk, som förra gången, men det blev det inte. Liksom, väl framme på Stansted tog vi tåget in till London.

50 minuter av varmluft som strömmade ut ur ett uttag från under min stol, fönsterväggen OCH i min nacke. Jag vart överhettad. Wo. Ho.

Tänkte att det i alla fall inte kunde bli värre. Tills en dansk kvinna med sin 5-åring till son som var kåt på att åka tåg hoppade på. Först var han lite gullig som lekte med leksaker i sin stol framför(!) oss. Sen började han klättra runt och peka på allt och skrika(!) på danska och ifrågasätta allt eller vara kåt på det.

"MOOÄÄR, HVAD ÄÄÄÄEEER DÄÄÄÄÄIIIT?+???++?+" *peka på bordet framför*

Och liksom, 50 minuter av det klarar man inte av.

Gud nej, speciellt inte jag som var så trött att jag knappt kunde sitta.

När tåget väl börjar åka efter 10 minuter av extrem-kåt-hyperaktiv-justinbieberlåtande-danska går helvetet från att glöda till att brinna. Jag snackar inte om värmen.

Nej. Tänk er en handfläkt. Alla har vi tagit fingrarna mot det för att få ett FFFFRR-ljud. Ja, tänk er DET ljudet. Och tänk er att ni nu håller det så nära örat att ni hör det, men inte känner det. Tänk er nu att det är HÖGRE ljud än nära örat och tänk er det i 50 minuter. NÄR man försöker sova. Och det funkade inte att lyssna på musik, för FFFRR-ljudet trängde LÄTT igenom. Och jag vet inte var det kom ifrån, antagligen var det något som skrapade emot något..

Ohgud, jag ville nästan gråta.

Sen väntade tunnelbanorna på oss, vi tog oss från Liverpool Street till Paddington Station med Hammersmith & City line på under en halvtimme. Sen väntade 5 timmar av zombie-gång i och runt stationen. Grejen med Paddington Station är att det finns bara 4 affärer där, varav 2 är mataffärer, en är en WHSmith(Englands motsvarighet till Pressbyrån) och den sista är Boots(Englands motsvarighet till Apoteket). Och utanför/runt om är det bara restauranger och snabbmatskjedjor. Så whoop att sitta där i 5 timmar. I stället sätter vi oss utanför Pub-en på högsta våningen där inne och tar varsin dricka, jag kilar ner till WHSmith och köper ett resespel, chips/godis samt några tidningar och sedan sitter vi där till 8 och har ganska tråkigt.

Väl på tåget till Chippenham händer det inget alls. Pappa sover, jag FÖRSÖKER rita, men detta måste vara det enda tåget jag någonsin åkt med som skakar HELA tiden. Alla andra tåg har man i alla fall kunnat ha pennan i kontakt med pappret i minst en halv minut i sträck. MINST. Här var det 3 sekunder MAX.

Så jag lyssnade på musik.

Så nu sitter man här. :)

OH. Och juste, bilder kommer finnas på bdb (iTrust, fast jag har gästlösen om du inte är inloggad, men det tänker jag inte berätta). Så. Kanske lägger upp någon bild här.. ^^